Genom hela livet har jag alltid varit en funderare - inte så att jag har agerat eftertänksamt och klokt - hahaha - nej jag är otroligt impulsiv och säger gärna vad jag tycker och tänker och ibland talar jag innan jag tänker.... på gott och ont!

 

Men jag klurar mycket för mig själv och det har jag alltid gjort! 

 

När jag var yngre klurade jag ofta över "meningen med livet" som många unga gör även idag - och många tror att dom är udda och ensamma om knäppa, sorgliga, glada, förvirrade tankar!  Jag klurade ibland så jag bröt ihop och bara grät och kände det som om jag inte visste om jag verkligen fanns på riktigt och kunde trissa upp mig fullständigt.....Kunde tex snöa in på: "Varför heter det träd, vem har bestämt att det är ett träd och heter så, hur uppkom allt, tror jag på Gud osv osv osv......Inga enkla, roliga känslor att hantera och ingen som visste om att dom fanns....jo, min underbara mamma pratade jag med om det mesta, men hon hade svårt att sätta sig in i vad jag menade och kände. Min mamma var född 1924 och tillhörde en helt annan generation.

 

Just det här att vi tillhör olika generationer och därmed är olika uppfostrade och har olika erfarenheter i bagaget gör så klart att det är svårt att sätta sig in i vad yngre  människor idag menar och känner! Men någonstans känns det som att vi "vuxna" idag ändå på något sätt kan förstå den yngre generationen bättre än vad mina föräldrar kunde!?

 

Eller har vi som är äldre alltid trott att vi förstår de yngre och känner igen oss i en hel del!?

 

 

Tänker ju numera ibland på min ålder av förklarliga skäl...jag blir ju inte yngre precis - hahaha! :)  fast i hela mitt liv har jag umgåtts med yngre människor och är väl dessutom ganska barnslig på många vis....även här på gott och ont - hahaha!  Kan forfarande känna hur grymt obstinat och provocerad jag kan bli av tokpräktiga människor i ledande positioner som använder sig av översitteri och förmynderi!  Då känner jag att jag blir som jag var i tonåren.......rätt uppkäftig och allmänt tykig :)

Det märkliga är ju att nu när jag är vuxen ska jag ju inte behöva reagera och agera så, men där kommer skitungen i mig fram.....

 

Minns en gång när sonen Jimmy gick i fyran och hade fått en ny lärare som inte var någon hit.....hon var så dum mot Jimmy så jag ringde upp henne och hade ett långt samtal som slutade med att jag taåppade humöret och bad henne flyga och fara.......fick så klart ringa upp henne igen efter några minuter och då bad jag om ursäkt för att jag hade kastat på luren och skrikit åt henne, men talade oxå om att jag menade varje ord jag sagt - hahaha! Stackars Jimmy! Men fröken slutade i alla fall att trakassera honom efter den händelsen!

 

Vad jag klurar på är alltså om vi vuxna idag ÄR närmre ungdomarna idag på riktigt eller om vi bara tror det!?

Ser alla ungdomar oss vuxna som typiska vuxna som ändå ingenting begriper!?

 

Skulle vara kul med lite kommentarer om vad ni tänker om detta - både äldre och yngre!

 

Gillar att klura & filura!