Deppigt idag.....

Idag för nästan exakt sju år sedan började vi hänga ihop jämt och ständigt - Ebba & Emma och jag & Lotta <3

 

Det började med att Emma köpte Calles D-ponny Bullen (Ballintemple Sheamie Whyte) av oss. Vi kände varandra sedan tidigare då Emma hade ridit för mig på ridskolan där jag jobbade, i ett par år. Men från den dagen - den 24 juni 2007 -  har vi delat hästvardagen i samma stall och haft så otroligt mycket roligt ihop! med tiden har vi inte bara delat hästvardagen, utan tjejerna pluggar numera på samma linje på gymnasiet och kommer att ha gemensam studentfest nästa år - dom är nästan mer som systrar än bästa kompisar! För mig är Emma nästan som en extradotter och Lotta är min extrasyster!

 

Vad är det då som är så deppigt!???

 

Jo, Monja - Emmas häst - är ju opererad för en svår senskada och prognosen är väl inte så jättebra och idag har Monja flyttat från stallet till ett sjöbete på Öland där hon ska få gå tills i september. Då blir det återbesök på kliniken och en ev framtid för Monja ska bestämmas - OM hon alls kan bli återställd kommer det att ta ett halvår till tills hon ska sättas igång i så fall.......

OM VI hade bott på landet och haft ett eget stall hade ju detta inte varit en så big deal, då kunde hon gått och skrotat och det hade varit enkelt att ta hand om,  men vi kör dagligen fem mil till vårt stall och att ha en stallplats på en anläggning med en icke ridbar häst och vad det kostar är ju inte aktuellt.Hur det blir efter september och vart Monja tar vägen då - det får tiden utvisa.

 

Det är så sorgligt - Monja passar Emma som handen i handsken och dom skulle haft det här året oxå att ha roligt tillsammans innan bägge våra tjejer skulle sälja hästarna och ägna sista tiden på gymnasiet åt skolan och studentlivet - utan några inrutade tider. Efter gymnasiet vill dom ut och resa/jobba och prova på livet som hästlös!

 

Nu är det bara Ebba & jag kvar i vår stallkvartett och det deppiga här är ju att Wilma fortfarande ömmar på sitt överben och känns allmänt stel. Ska man skritta för att få bort stelheten i muskulaturen eller ska hon gå i hagen och vila för överbenets skull!? Inte lätt, men överbenet måste bli bra innan vi gör något! Har inte en susning hur länge det kommer att vara aktivt, och tålamod har ju precis aldrig varit min starka sida!! Nu har hon skrotat i hagen i tre veckor och längre ser det ut att bli :(((((  När ska vi komma igång igen??

 

SOM TUR ÄR så finns ju så klart Lotta & Emma kvar i vårt liv i alla fall - det är just alla stalltimmar vi har haft tillsammans som jag kommer att sakna sååå!  Har faktiskt gråtit flera gånger idag (lipsill som jag är) för att jag är så ledsen att denna underbara och sorglösa tid är över!  SÅ KLART är det ju som det ska vara - barnen blir vuxna och annat händer i livet, men detta kom ju nästan ett år för tidigt!!!!  Jag har ju inte riktigt hunnit förbereda mig och för Emma blev det ett så fruktansvärt tråkigt slut - en bruten fot och en senskadad häst!!!  Många kanske tänker: "Fixa en annan häst då"...men grejen är den att tjejerna vill inte börja om med nya hästar detta sista år i skolan!

 

Alla vackra sagor har ett slut - vår är ju inte slut, men just hästdelen tillsammans i den vackra sagan är mer eller mindre över :(((((

UNDERBARASTE E1 & E2, Knoll & Tott och Piff & Puff och alla andra knasiga namn vi har haft - ÄLSKAR ER!

 

Godingarna för några år sedan <3

 

 Delad seger i sista MHPC stilhoppning 2012 - finalplats för bägge i Borås!

 

 Världens goaste tjejer! <3 <3 <3

 

NU får jag allt rycka upp mig! 

 

I morgon börjar ridlägret med tio goa ungar hos bästa Camilla och jag har lite teorigrejer kvar att fixa!

 

Kan ge tips på att åka upp till Sala där finns en duktig herre Sven som håller på med växter och örter. Har är att rekommendera har många års erfarenhet och hästarna blir bra efter vara någon månad. Ett bra tips :)

Käraste Bella o resten av kvartetten!
Blir alldeles rörd av ditt inlägg o omständigheterna bakom. Så underbart det är med din öppenhet o generositet med såväl känslor som fakta!
Det ni nu är med om - att livet förändras - är ju en utveckling så många idrottande ungdomar o deras underbara medidrottande föräldrar är med om. I Emma o Lottas fall har det skett abrupt o blivit ett val framtvingat av omständigheterna. Ibland - med andra jag möter o hör talas om - kan jag undra för vem förändringen är värst: ungdomen eller föräldern? Ofta dessvärre den senare, vilket försvårar för den unga. Just därför är det så befriande att läsa ditt inlägg! Du ser så klarsynt på det. Är öppen med smärtan som detta ofrivilliga i förtid tvingat fram. Men ser oxå värdet av att låta sig påverkas av förändringen. Respektera det behov av nyorientering som är en så sund respons hos Emma och vara öppen för detsamma hos Ebba. Och framför allt; så tydligt deklarera att era band till varandra i er kvartett, de är kärleksband, en slags familjeband. Och de banden är opåverkade. De kommer bestå, de kommer inte förändras! Det är bara miljöerna för när, var o hur ni umgås som påverkas, inte ATT ni delar varandras liv o leverne. I det avseendet förändras ingenting.
Nu hoppas jag att alla rehabiliteringar blir gynnsamma o att ni alla i er kvartett, i er sextett om även fyrbenta vänner inkluderas, får den allra bästa o finaste sommar!!! Kram till er alla / Sara från er fan-club