Den 22 maj 1959 hände det något som har satt djupa spår i mig i hela mitt liv....

Mamma & jag skulle på studentuppvaktning och hade plockat blommor i trädgården. Plötsligt börjar jag få svårt att andas och på väldigt kort tid började jag bli blå om läpparna! Min bror kom just då hem från skolan och han fick springa bort till "Hjertkvists Specerieaffär" på Timmermansgatan och ringa efter en taxi.....vi hade ju ingen telefon och ingen bil på den tiden!

Det blev ilfart i taxin upp till sjukhuset och när mamma kom in med mig till läkaren var jag blå i ansiktet. Läkaren slet mig ur famnen på mamma, gjorde ett snabbt snitt under struphuvudet och vips kunde jag andas igen!
"Hade fru Petersson kommit in tre minuter senare hade vi inte klarat er lilla dotter" sa läkaren...

Jag fick stanna i 14 dagar på sjukhuset och på den tiden fick inte föräldrarna sova över :( Jag var bara 14 månader och när mamma skulle hämta hem mig ville jag inte vara hos henne, min syster däremot gick jag till! Det tog så klart inte många dagar förräns mamma var poppis igen och sedan var "mammagrisigheten" ett faktum - hahaha!

Jag har total panik för att kräkas och detta är jag övertygad om att det är denna händelse som satt spår - jag får nämligen panik för att jag tror att jag ska kvävas! Nåååågot bättre har det väl blivit med åren, men panikångest får jag - mer om ångest i ett annat kapitel längre fram!