När jag tänker tillbaka på hur det var när jag växte upp, tänker jag tillbaka med tacksamhet!

Jag växte upp med en varm och kärleksfull familj där det alltid fanns någon hemma när man kom från skolan! 
Vi hade inget överflöd och vi var aldrig iväg på resor, men jag saknade aldrig något. Umgicks gjorde man i princip bara med släktingar på den tiden och släktingarna var många och många kakkalas blev det!
Min mormor var född i Bergen i Norge och morfar föddes i Sverige. Min mamma hade en syster, två bröder och en extrasyster som jag tror var fosterbarn hos dom - mamma växte upp på på Hanellsgatan i Kalmar bredvid Folkets Park. 

Min pappa föddes på Sandås i Kalmar och flyttade till Kolonigatan på Getingen som sexåring. Han växte upp med sex systrar och tre bröder och då farfar gick bort tidigt i livet (runt 1940), blev tillvaron så klart tuff för farmor!  

Någon gång ska min farmor ha sagt till sina döttrar att: "Måtte ni inte få så många barn som jag har fått" och med detta menade hon såklart att det varit oerhört tufft att ro livet i land, då hon fått försörja sig och de yngre barnen själv!  Sorgligt nog för mina fastrar blev det så att det inte blev några barn alls! 

Av sex systrar fick endast yngsta dottern ett biologiskt barn! En faster adopterade två barn och en annan faster adopterade ett barn!  Däremot fick ju pappa tre barn och hans båda bröder fick ett respektive två barn!

Så på pappas sida fick jag sju kusiner och på mammas sida fick jag åtta kusiner!

Nåväl - denna långa släktutläggning är för mina barn och barnbarns skull ifall ni kanske så småningom vill veta ert ursprung! <3

När farmor var 95 år var det meningen att hon skulle flytta in på ålderdomshemmet i Oxhagen och hon hade börjat packa, när pappa en dag kom på henne att hon satt och grät!  När pappa frågade varför hon var ledsen ville hon inget säga......till slut frågade pappa om det var för att hon skulle flytta och då kröp det fram att det ville hon ju inte.......

Min underbara söta lilla farmor hade bara gått med på att flytta för att hon inte ville vara till besvär! Det var nämligen så att pappas systrar som inte bodde i Kalmar, hade dåligt samvete för att mamma och pappa fick sköta allt med farmor som med åren inte orkade komma ner i köket och äta tillsammans med oss, som inte längre klarade att gå nerför trappan för att gå på toaletten och som behövde en hel del omvårdnad! MEN klar i knoppen var hon alltid!
Hur eller hur, pappa blev skitarg på sina systrar när han förstod att dom övertalat farmor att gå med på att flytta och avbokade flytten samma dag! :)  Det var min pappa det - snabb i humöret att bli förbaskad på ortättvisor och mycket godhjärtad!  Klart farmor fick stanna! Hon bodde alltså på övervåningen hos oss tills hon dog 1975, 97 år gammal och då var jag 17 år.